En av de (många) trådar som löper igenom hela David Harveys monumentala studie The Condition of Postmodernity: An Enquiry Into the Origins of Cultural Change är en reflektion över ambivalensen mellan etik och estetik i olika epoker, där Harvey ungefär verkar argumentera för att epoker där fokus i första hand ligger på estetik i förlängningen skapar avpolitiserade och förtryckande samhällsstrukturer. Då Harvey trots allt är marxist läser han här också in kapitalets dominans över (den radikala) politiken i estetikens dominans över etiken under dessa epoker.Utifrån sin analys av det ambivalenta förhållandet mellan estetik och etik brännmärker Harvey den breda filosofiska rörelse som han betecknar som "postmodern", då han menar att den skulle vara helt fokuserad på att framhäva och förstärka estetik på etikens bekostnad, vilket i slutändan gör dessa filosofer till någon sorts världskapitalismens lakejer i Harveys analys. I mina ögon skjuter Harvey här helt snett i en i övrigt briljant studie.
Samtidigt ligger det något intressant i den ambivalens mellan estetik och etik som han ställer upp. Jag märker att jag återkommer till den i tanken gång på gång varje gång jag i mitt arbete får se ett nytt utkast till strukturbild eller råkar ramla över någon ny plankarta för ett bostadsområde eller något annat som ska byggas. Jag kan villigt erkänna att jag inte är någon "riktig" utbildad planerare eftersom jag varken gått en samhällsplanerarutbildning eller en arkitektutbildning. Så här är jag lite ute på hal is: men ibland känner jag att det är estetiken som har överhanden över etiken när planarkitekterna släpps fria. Det verkar helt enkelt ibland som att det som styr avgörande val i skapandet av det rum som vi (och i många fall även våra barn och barnbarn) dagligen kommer röra sig i styrs av "vad som ser snyggt ut på en karta".
Ibland kan jag till och med reagera på att jag upplever planarkitekt-språket som i hög grad estetiserat i sig. Exempelvis denna ofta återkommande diskussion om "balans" på olika nivåer. I min ryggrad sitter det så djupt att utveckling alltid rör sig framåt i en serie obalanser och att balans, dvs. ekvilibrium=stagnation och undergång. Därför reagerar jag ryggradsmässigt negativt varje gång någon påpekar att vi måste sträva efter "balans" i ett eller annat sammanhang. Och här är det väl helt enkelt en fråga om skilda sätt att prata, men innebär inte skilda sätt att prata ofta (alltid?) även skilda sätt att tänka?
Jag har märkt att varje gång jag tar upp de här frågorna med planarkitekter, alltå frågor om estetiska övervägandens (a.k.a. "vad som ser snyggt ut på en karta") infytande på planeringen, så tar de väldigt illa upp. Är det för att hela frågan i sig är pantad eller att det är ett känsligt område?
PS. Bilden är hämtad från programskriften Det framtida Stockholm från 1945 och är en principskiss för ett förortssamhälle med ca 10 000 invånare bosatta kring en T-banestation. I vilken grad etisk och i vilken grad estetisk? Vad anser du?
3 kommentarer:
Här skrivs ju så snabbt att man knappt hinner kommentera - härligt! Det var nu ett tag sen jag läste "The Condition..." så jag ska inte ge mig in i någon debatt om just hans perspektiv. Men i din diskussion om estetik och etik finns också en koppling till Choays "The rule and the model" där hon beskriver två traditioner i stadsbyggnadsteori - den ena formulerad som regler (Alberti) och den andra som modeller (Moore). C är nu inte alls lika politiserande som Harvey, och skiljer inte etiken från det estetiskt utan ser snarare till hur etiken vävs in i dessa estetiserande teoribyggen. Här tycker jag att dessa strukturbilder, principkartor och konceptskisser vi sysslar med blir intressanta. De blir ett sätt att fjärma sig från en kartografi a Borges (när vi nu har tekniken som skulle kunna låta kartan punkt för punkt sammanfalla med verkligheten) och uttrycka etiska avvägningarna innan estetiska. Vilket i sig väcker frågan om vad som händer när vi fråntar planen dess uppgift att beskriva det fysiska och istället låter den symbolisera ett antal politiskt formulerade principer...
Och jag glömde visst skriva att som arkitekt så har jag intrycket att "balans" är mycket mer associerat med en politisk diksussion (a rättvisa) än med estetik.
Jag känner inte till Choay men tycker det låter vettigt att framhålla att de etiska/estetiska dimensionerna ständigt samexisterar i all (fysisk) planering, dock i olika grad vid olika tillfällen. Det jag stör mig på är vad jag upplever som en förnekelse av den estetiska dimensionen av planeringen hos flera av de planarkitekter jag talat med, där de verkar vilja få det att framstå som att alla deras övervägningar görs ur ettetiskt/praktiskt perspektiv. Och den förnekelsen är något jag stör mig på otroligt, det är klart att det till någon grad alltid finns en estetisk dimension när någon/några ska sätta sig och ge gestaltning åt framtida miljöer.
Intressant i sammanhanget är också ett samtal jag hade med en av våra lite äldre planerare på kontoret som var med redan "då det begav sig", dvs under högmodernismens glada dagar. I hans egna ord så påpekade han att funktionalisterna hårt argumenterade för vissa arkitektoniska normer, exempelvis platta tak, utifrån att dessa skulle vara mer funktionella än vinklade tak. Men som denna planerare (som är arkitekt i grunden) menade var många av dessa funktionalistiska innovationer i grund och botten estetiska, men man argumenterade för dem utifrån en funktionalistisk, dvs. "etisk" rättfärdigandegrund.
Den typen av fenomen med estetik klädd i etikens retoriska kappa känns inte så värst kul. Då föredrar jag "korten på bordet", att man erkänner att estetiska ideal inte går att tränga undan ur planprocessen, så får man deala med det öppet därifrån istället.
Vad gäller det där med "balans" har jag faktiskt blivit mindre rabiat de senaste veckorna och är beredd att ge med mig till viss del. (Jag fortsatte inlägget med ett långt luddigt resonemang om Salsjö-Mälarsnitt, komparativa fördelar, rättvisediskurser, kartestetik och infrastruktur - men det var så snurrigt och ohållbart att det fick åka i papperskorgen. Du har rätt, det är framförallt en politisk diskussion om rättvisa, dock en absurd sådan i mina ögon, men det kan vi ta en annan gång, i ett annat blogginlägg...).
Skicka en kommentar