Om R E G I O N F Ö R S T O R I N G

...handlar en ny film som Sverige Kommuner och Landsting producerat i samarbete med Arena för Tillväxt.

Filmen beskriver Skövde som

en nod i Västra Götalandsregionen och ett nav i den lokala arbetsmarknadsregionen

och väver välartikulerat samman buzzwordsen kompetensförsörjning, konkurrenskraft och sårbarhet med det återkommande mantrat mervärde. Vi får lära oss att

regionförstoring är ett av de viktigast intstrumenten för att stärka konkurrenskraften

men också viktigt för att

reducera sårbarhet vid t ex strukturomvandling

Och det är naturligtvis inte bara Skövde som gynnas utan grannkommunen Tibro bekräftar att

Skövde skulle egentligen vara lite större, dra hårdare. Det skulle vara bra för Tibro också!

För annars,

om inte vi [Skövde] växer, då kommer allting att vara centrerat till Göteborg och då kommer resten av regionen att utarmas.

Men, åh nej, HELA SVERIGE SKA LEVA!

Etik och estetik i kartritarens praktik

En av de (många) trådar som löper igenom hela David Harveys monumentala studie The Condition of Postmodernity: An Enquiry Into the Origins of Cultural Change är en reflektion över ambivalensen mellan etik och estetik i olika epoker, där Harvey ungefär verkar argumentera för att epoker där fokus i första hand ligger på estetik i förlängningen skapar avpolitiserade och förtryckande samhällsstrukturer. Då Harvey trots allt är marxist läser han här också in kapitalets dominans över (den radikala) politiken i estetikens dominans över etiken under dessa epoker.

Utifrån sin analys av det ambivalenta förhållandet mellan estetik och etik brännmärker Harvey den breda filosofiska rörelse som han betecknar som "postmodern", då han menar att den skulle vara helt fokuserad på att framhäva och förstärka estetik på etikens bekostnad, vilket i slutändan gör dessa filosofer till någon sorts världskapitalismens lakejer i Harveys analys. I mina ögon skjuter Harvey här helt snett i en i övrigt briljant studie.

Samtidigt ligger det något intressant i den ambivalens mellan estetik och etik som han ställer upp. Jag märker att jag återkommer till den i tanken gång på gång varje gång jag i mitt arbete får se ett nytt utkast till strukturbild eller råkar ramla över någon ny plankarta för ett bostadsområde eller något annat som ska byggas. Jag kan villigt erkänna att jag inte är någon "riktig" utbildad planerare eftersom jag varken gått en samhällsplanerarutbildning eller en arkitektutbildning. Så här är jag lite ute på hal is: men ibland känner jag att det är estetiken som har överhanden över etiken när planarkitekterna släpps fria. Det verkar helt enkelt ibland som att det som styr avgörande val i skapandet av det rum som vi (och i många fall även våra barn och barnbarn) dagligen kommer röra sig i styrs av "vad som ser snyggt ut på en karta".

Ibland kan jag till och med reagera på att jag upplever planarkitekt-språket som i hög grad estetiserat i sig. Exempelvis denna ofta återkommande diskussion om "balans" på olika nivåer. I min ryggrad sitter det så djupt att utveckling alltid rör sig framåt i en serie obalanser och att balans, dvs. ekvilibrium=stagnation och undergång. Därför reagerar jag ryggradsmässigt negativt varje gång någon påpekar att vi måste sträva efter "balans" i ett eller annat sammanhang. Och här är det väl helt enkelt en fråga om skilda sätt att prata, men innebär inte skilda sätt att prata ofta (alltid?) även skilda sätt att tänka?

Jag har märkt att varje gång jag tar upp de här frågorna med planarkitekter, alltå frågor om estetiska övervägandens (a.k.a. "vad som ser snyggt ut på en karta") infytande på planeringen, så tar de väldigt illa upp. Är det för att hela frågan i sig är pantad eller att det är ett känsligt område?

PS. Bilden är hämtad från programskriften Det framtida Stockholm från 1945 och är en principskiss för ett förortssamhälle med ca 10 000 invånare bosatta kring en T-banestation. I vilken grad etisk och i vilken grad estetisk? Vad anser du?

Är planeringen en i grunden odemokratisk institution?

Ja, jag vet, knappast en ny fråga - men jag kan bara inte släppa den. Antagligen på grund av Derrideanska förvillelser och att jag någonstans ändå är i grunden ofrånkomligt formad av någon sorts "post-marxistisk" idé som numera tydligen behändigt etiketteras som "agonism" (se exempelvis http://users.unimi.it/dikeius/pw_72.pdf). I min värld är det helt enkelt lite suspekt med en institution vars grundläggande målsättning är att begränsa ett samhälles politiska handlingsalternativ utifrån någon typ av rationalitet(er), antingen i form av förment överlägsen expertkunskap eller någon form utav kommunikativt konsensusbyggande.

Dessa två teoretiska ingångar i planeringen brukar ju annars ställas upp som varandras motsats (teknokratisk expertmodell vs deliberativ/kollaborativ konsensusmodell), men i mina ögon har de ändå det gemensamt att båda dessa modeller för planering på ett sätt eller annat ger de ansvariga politikerna en möjlighet att avstå från ansvar genom att hänvisa till att deras handlingsutrymme begränsas av de rationalitetsramar som planeringen ställer upp utifrån (förment) vetenskapliga rättfärdigandegrunder i expertmodellen, eller utifrån hänvisning till någon sorts (utifrån oklara maktförhållanden) etablerad konsensus i konsensusmodellen.

Samtidigt, när jag tar av mig mina hyperkritiska teoretiska glasögon och går på stadens gator som en vanlig yrkesverksam planerare blir det svårare att hålla fast vid den rättrogna agonistiska linjen. Det finns mycket i demokratikritikern Dryzeks idéer som jag tycker är helt snurrigt, men han har ju faktiskt rätt när han påpekar att det är svårt att överhuvudtaget få någonting gjort i praktiken om man ständigt bara är upptagen med att skrika över och fördöma att vissa aktörer tar sig rättigheter att försöka begränsa vidden av de (teoretiskt) tillgängliga politiska valmöjligheterna i varje given situation (se exempelvis http://socpol.anu.edu.au/pdf-files/Dryzek_divided.pdf). Då blir inte så många spår lagda eller hus byggda...

Trots detta kan jag inte komma undan från känslan av att det är något som ofta skaver i mig när jag använder det symboliska kapital som min expertposition och vetenskapliga kunskap ger mig till att "hjälpa" politiker och tjänstemän att fatta "rätt" beslut, eller åtminstone att rättfärdiga det beslut de bestämt sig för är "rätt" beslut. För betyder verkligen dess rättfärdigande genom planeringens logiker (teknokratiska och/eller deliberativa) verkligen att beslutet på något sätt blir kvalitativt bättre - eller betyder det bara att jag därigenom bidrar till att avpolitisera och "stänga" viktiga politiska frågor som ibland snarare skulle må bra av en långt mycket bredare och öppnare debatt?

Make no little plans...

Make no little plans. They have no magic to stir men's blood and probably themselves will not be realized... Let your watchword be order and your beacon beauty. Think big.

, sa Daniel Burnham och gav en nymornad profession - planerarna - storhetsvansinne från första sekunden. Som alla kan förstå av den här bloggens respektkrävande titel så är inte vi den sortens typer som sätter oss upp mot en så lång yrkestradition av självförhävdelse och bristande blygsamhet.

Vi som skriver på den här bloggen jobbar till vardags med frågor om städers och regioners utveckling. Bloggen är framförallt tänkt att fungera som ett forum för kritisk reflektion kring frågor som vi greppar med i vår yrkesverksamma vardag, men också frågor och perspektiv som vi av olika skäl inte har möjlighet att arbeta med inom ramarna för våra officiella uppdrag. Frågor av ideologisk och filosofisk karaktär om planeringens grundläggande förutsättningar och utgångspunkter, dess legitimitet och rationaliteter. Om etik och estetik, demokrati och teknokrati. Här kan gamla idéer ifrågastättas - men framförallt: nya idéer skisseras.

Ingen fråga är för liten och ingen ambition för stor: think big.