Är planeringen en i grunden odemokratisk institution?

Ja, jag vet, knappast en ny fråga - men jag kan bara inte släppa den. Antagligen på grund av Derrideanska förvillelser och att jag någonstans ändå är i grunden ofrånkomligt formad av någon sorts "post-marxistisk" idé som numera tydligen behändigt etiketteras som "agonism" (se exempelvis http://users.unimi.it/dikeius/pw_72.pdf). I min värld är det helt enkelt lite suspekt med en institution vars grundläggande målsättning är att begränsa ett samhälles politiska handlingsalternativ utifrån någon typ av rationalitet(er), antingen i form av förment överlägsen expertkunskap eller någon form utav kommunikativt konsensusbyggande.

Dessa två teoretiska ingångar i planeringen brukar ju annars ställas upp som varandras motsats (teknokratisk expertmodell vs deliberativ/kollaborativ konsensusmodell), men i mina ögon har de ändå det gemensamt att båda dessa modeller för planering på ett sätt eller annat ger de ansvariga politikerna en möjlighet att avstå från ansvar genom att hänvisa till att deras handlingsutrymme begränsas av de rationalitetsramar som planeringen ställer upp utifrån (förment) vetenskapliga rättfärdigandegrunder i expertmodellen, eller utifrån hänvisning till någon sorts (utifrån oklara maktförhållanden) etablerad konsensus i konsensusmodellen.

Samtidigt, när jag tar av mig mina hyperkritiska teoretiska glasögon och går på stadens gator som en vanlig yrkesverksam planerare blir det svårare att hålla fast vid den rättrogna agonistiska linjen. Det finns mycket i demokratikritikern Dryzeks idéer som jag tycker är helt snurrigt, men han har ju faktiskt rätt när han påpekar att det är svårt att överhuvudtaget få någonting gjort i praktiken om man ständigt bara är upptagen med att skrika över och fördöma att vissa aktörer tar sig rättigheter att försöka begränsa vidden av de (teoretiskt) tillgängliga politiska valmöjligheterna i varje given situation (se exempelvis http://socpol.anu.edu.au/pdf-files/Dryzek_divided.pdf). Då blir inte så många spår lagda eller hus byggda...

Trots detta kan jag inte komma undan från känslan av att det är något som ofta skaver i mig när jag använder det symboliska kapital som min expertposition och vetenskapliga kunskap ger mig till att "hjälpa" politiker och tjänstemän att fatta "rätt" beslut, eller åtminstone att rättfärdiga det beslut de bestämt sig för är "rätt" beslut. För betyder verkligen dess rättfärdigande genom planeringens logiker (teknokratiska och/eller deliberativa) verkligen att beslutet på något sätt blir kvalitativt bättre - eller betyder det bara att jag därigenom bidrar till att avpolitisera och "stänga" viktiga politiska frågor som ibland snarare skulle må bra av en långt mycket bredare och öppnare debatt?