En av de (många) trådar som löper igenom hela David Harveys monumentala studie
The Condition of Postmodernity: An Enquiry Into the Origins of Cultural Change är en reflektion över ambivalensen mellan etik och estetik i olika epoker, där Harvey ungefär verkar argumentera för att epoker där fokus i första hand ligger på estetik i förlängningen skapar avpolitiserade och förtryckande samhällsstrukturer. Då Harvey trots allt är marxist läser han här också in kapitalets dominans över (den radikala) politiken i estetikens dominans över etiken under dessa epoker.
Utifrån sin analys av det ambivalenta förhållandet mellan estetik och etik brännmärker Harvey den breda filosofiska rörelse som han betecknar som "postmodern", då han menar att den skulle vara helt fokuserad på att framhäva och förstärka estetik på etikens bekostnad, vilket i slutändan gör dessa filosofer till någon sorts världskapitalismens lakejer i Harveys analys. I mina ögon skjuter Harvey här helt snett i en i övrigt briljant studie.
Samtidigt ligger det något intressant i den ambivalens mellan estetik och etik som han ställer upp. Jag märker att jag återkommer till den i tanken gång på gång varje gång jag i mitt arbete får se ett nytt utkast till strukturbild eller råkar ramla över någon ny plankarta för ett bostadsområde eller något annat som ska byggas. Jag kan villigt erkänna att jag inte är någon "riktig" utbildad planerare eftersom jag varken gått en samhällsplanerarutbildning eller en arkitektutbildning. Så här är jag lite ute på hal is: men ibland känner jag att det är estetiken som har överhanden över etiken när planarkitekterna släpps fria. Det verkar helt enkelt ibland som att det som styr avgörande val i skapandet av det rum som vi (och i många fall även våra barn och barnbarn) dagligen kommer röra sig i styrs av "vad som ser snyggt ut på en karta".
Ibland kan jag till och med reagera på att jag upplever planarkitekt-språket som i hög grad estetiserat i sig. Exempelvis denna ofta återkommande diskussion om "balans" på olika nivåer. I min ryggrad sitter det så djupt att utveckling alltid rör sig framåt i en serie obalanser och att balans, dvs. ekvilibrium=stagnation och undergång. Därför reagerar jag ryggradsmässigt negativt varje gång någon påpekar att vi måste sträva efter "balans" i ett eller annat sammanhang. Och här är det väl helt enkelt en fråga om skilda sätt att prata, men innebär inte skilda sätt att prata ofta (alltid?) även skilda sätt att tänka?
Jag har märkt att varje gång jag tar upp de här frågorna med planarkitekter, alltå frågor om estetiska övervägandens (a.k.a. "vad som ser snyggt ut på en karta") infytande på planeringen, så tar de väldigt illa upp. Är det för att hela frågan i sig är pantad eller att det är ett känsligt område?
PS. Bilden är hämtad från programskriften
Det framtida Stockholm från 1945 och är en principskiss för ett förortssamhälle med ca 10 000 invånare bosatta kring en T-banestation. I vilken grad etisk och i vilken grad estetisk? Vad anser du?